Saknaden
När man är van att vara med lillan varenda dag, van att kunna gå på dass när man vill, man kan ligga med ljudet på på mobilen, ja alla sånna saker man tar för givet det finns inte här. Brukar vakna & ge lillan mat vid denna tiden, men nu är hon inte här, självklart vaknar jag ändå. Lätt att sova med tre andra, I SAMMA RUM, som låter som elefanter när dem snarkar? Nej! Jag var precis väldigt kissig, jo tack, ligger ju här med dropp & grejer. Jag drog bort gardinen jag har runt om mig, tar tag i Drop stången & börjar min "långa väg" mot toaletten. Hittar Inte den, hittar FAN inte den, och jag känner att paniken börjar närmre sig när jag gått igenom en helt nersläckt avdelning, sakta sakta med en Drop stång där hjulen nog smordes på 1900 talet senast..
Sjuksköterska kommer, " men Sara, ni har toalett precis innan man går ut från ert gemensamma rum" amen JAHA jo jag ser i mörkret klart, jag brukar ligga här så jag känner mig hemma? NEJ! "- så Sara gå du in sen igen och Sov, passa på att vila dig & få ledigt från din lilla dotter nu, du har ju Lyx att få ligga här" visst, hade jag kunnat spela in hade jag Gjort det, öronbedövande, kallt, känns som ett mentalsjukhus jag hamnat på! Aja, nu fick ni min förklaring iallafall, men jag ska inte klaga! Ha det fint, jag ska försöka somna om igen, yeah!
Jag var inlagd också, för njursten och låg där med några andra som hade njurproblem.
En mycket gammal man låg i sägen mittemot och skulle på toaletten konstant!( Och jag tycker inte om allmänna toaletter, fått den skräcken från när jag vara barn. ) och när han väl kom fram till toaletten, ja då va han där hur länge som helst. Han ju själv bli kissig :(
Jag visste om hit mycket ont och jävligt han måste ha haft det, men med den skräcken jag hade, så ville jag inte kissa!